Så jag avstår från långpromenaderna och väntar på tö. Det måste ju börja töa nån gång.

Vad gäller föreningslivet så är det högsäsong och jag har haft en del att göra. En del har varit intressant och kul, annat sänkte mitt humör alldeles. I går blev jag först jätteglad över ett positivt besked och sedan blev jag totalt jävla förbannad när jag fick skäll för att någon annan gjort fel.  Föreningslivet är med andra ord som vilket arbetsliv som helst.

Nu har jag en hel del jobb framför datorn som väntar. Jag ska börja med att renskriva ett protokoll jag borde tagit itu för en vecka sen. När jag orkar släpa fram laptopen. Jag kanske orkar i morgon på morgonen.

Och så är det över sex veckor utan cigaretter.

Så här i efterhand framstår det där med att göra kaffe halv tio på kvällen inte som så där väldigt genomtänkt. Sista gången jag kollade på klockan innan jag (äntligen) somnade var den halv fem. På morgonen alltså. Jag funderade på att gå upp men så somnade jag äntligen och vaknade vid tolvtiden först.

Hädanefter blir det koffeinfritt te på kvällarna. Åtminstone efter klockan nio.

För övrigt har jag börjat med svagare nikotinplåster. 12 timmar sen nu. Det känns, fast inte fullt så vedervärdigt som jag trodde.

Noterade flera kasserade granar på vägen. Folk har visst rensat ut julen. Dags för mig att ställa undan mina julprydnader. Alla tre.

Eller inte. Jag tycker lite synd om dem för att de får tillbringa nästan hela året inne i ett skåp. Och de är ganska gulliga. Särskilt tomten. Den är svartklädd.

Det är jag som ska göra skyltarna.

Och. Bara tanken på att plocka fram laptopen och slå på den och starta programmet och börja skriva (texter som redan är färdigformulerade, jag behöver inte ens tänka ut något) får mig att vilja kräkas.

Jag fattar det inte. Jag borde må bra. Senaste veckorna har jag mest slappat. Jag har spelat datorspel och läst och kollat på tv-serier och film och opera och promenerat en del och skrivit lite och sovit och sovit och sovit. Jag borde må fantastiskt. Men nej nej. Eller snarare: jag mådde bra tills i dag när vi höll på med skylten och jag fattade att julledigheten är över på riktigt och att jag måste börja prestera.

Herreminjesus. Jag får lägga ner föreningslivet. Eller åtminstone dra ner på engagemanget väldigt väldigt mycket.

Och så: I morgon är det 5 veckor sedan jag slutade röka. Jag är röksugen emellanåt men inte alls så mycket som i början. Framför allt tänker jag inte på cigaretter hela tiden. Röksuget dyker mest upp på kvällarna men oftast är jag mer sugen på glass och godis än på cigaretter.

Kaffe har det blivit mycket av på sistone. Sen jag slutade röka har konsumtionen gått upp en del. Däremot äter jag inte mer och det förvånar mig. Jag borde vara hungrigare.

För övrigt är min julledighet över. Jag trodde nog att den skulle vara över nyårshelgen men igår tog ledighet slut. Jag måste ta itu med min Att göra-lista typ nu och massor på den borde jag ha tagit itu med i går.

Klättrar på väggarna gör jag inte. Röksuget finns där, någonstans. Jag är hela tiden väldigt medveten om att jag inte längre röker. Det irriterar men för det mesta är irritationen hanterbar. Med undantag för senaste timmarna. Bara så där blev jag mycket mer röksugen än tidigare. Det känns gaaaaah, ungefär.

Jag antar att det kommer gå upp och ner ett tag. Under tiden räknar jag dagarna och timmarna.

För övrigt är jag fortfarande tom på ord. Jag mår inte dåligt, men saknar ord. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.

Jag är inte på WTAI. Men jag bor granne med Azaleadalen. Jag hör musiken. Och publiken.

Gick ut för att röka lagom till vem det nu var körde sista låten. Folk stod i fönstren och lyssnade. När musiken tonat ut publikens jubel. Som steg till ett avgrundsvrål när vem det nu var kom tillbaka på scenen för ett extranummer. Det var ganska häftigt, att höra publiken så på avstånd.

Att vara där hade jag inte velat. Inte min musiksmak alls. Men skulle Einstürzende Neubauten få för sig att gästa Azaleadalen, då kan vi diskutera saken.

Särskilt mycket sajtbyggande har det inte blivit de senaste dagarna. Inspirationen tog slut i lördags. Däremot har jag jobbat lite på sajten jag gjorde tidigare i år, lagt in ett par Facebook-funktioner. När jag googlade runt hittade jag dessutom några bra tips om WordPress.

Nu ska jag gå igenom fotona jag tagit de senaste dagarna, i väntan på att WordPressinspirationen kommer tillbaka.

Vad var det för idiot som påstod att morgonstund har guld i mun? Hitta honom åt mig och jag lovar att klippa till honom. Hårt.

Under tiden går jag och lägger mig igen. Vill vara pigg och alert och trevlig i kväll. Ska iväg på en inspirationsträff. Middag inkluderad.

Trevlig kan bli lite svårt med tanke på nikotinabstinensen. Men två av tre är inte så illa. Och mat tycker jag om. Särskilt när någon annan fixar till den.

Hade kunnat tro att jag skulle vakna pigg och glad och redo att möta världen. I stället hade jag en ångest som skulle fått Kirkegaard att hicka till. Högst existensiell. Av typen jag-överlever-inte-den-här-dagen.

Normalt är ångest en irritationsfaktor som slår till ibland, förpestar mitt liv några dagar och sedan försvinner *poof* utan att lämna några spår efter sig. I dag var den av grövre kaliber. Klättra-på-väggar-kalibern.

För att trösta mig gick jag ut för att köpa ett par cigaretter. Och fick en temperaturchock. Frysgrader ute. Och jag har inte vant mig vid vintern ännu. Jäklar vad jag frös.

Elaka ångesten fick också en temperaturchock. Smet genast iväg till något mörkt utrymme i mitt inre. Nu sitter den där och huttrar och tjurar, reducerad till ett irritationsfaktor.

Se där. Kyla som ångestdämpare. Den var ny.

Mycket uppiggande.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, ångest, kyla, rökning