Dags att fimpa – igen

Jahapp. Då var det dags igen. Jag ska försöka sluta röka. Med tonvikten på försöka. Det har ju inte gått så bra de senaste 100 gångerna eller så. Det längsta jag lyckats hålla upp är ett halvår.

Nej förresten. När jag var 20 lyckades jag faktiskt sluta. Det höll två år. Fråga mig inte varför jag började igen. Dumhet, antar jag. Och i vilket fall som helst var det ett par decennier sedan.

Så. Okej. Tilltron till min sluta-röka-förmåga är inte på topp. Men jag mår inte bra av att röka. Långsamt tar jag livet av mig själv. Och det finns så mycket kvar i livet jag vill göra. Slutar jag röka får jag förhoppningsvis både tiden att göra alla de där sakerna och råd med dem. Rökning är som bekant dyrt. Mycket dyrt.

Den här gången har jag ett vapen också. Nikotinplåster. Inte för att jag tror att det kommer fungera. Men hoppas går ju.

Att inte kunna sluta röka

Jahapp. Nu är det dags igen. Jag försöker sluta röka. Sedan i söndags. Det går inte särskilt bra. I måndags rökte jag 5 cigaretter. I tisdags lika många. Idag är jag uppe i 6 och kvällen är inte slut än.

Poängen med att sluta röka är att sluta röka. Att bara dra ner på cigarettkonsumtionen räknas inte. Visst, 5-6 cigaretter per dygn är bättre än 25-26. Men det är inte bra. Det är uselt. Jag vill ju sluta. Varför kan jag då inte göra det? Det gör mig arg.

Förkyld håller jag på att bli också .Blä. Men kanske är det bra? Kanske ska jag hoppas på en präktig influensa. Med hög feber och superont i halsen och ihållande hosta kanske det är lättare att helt dumpa cigaretterna.

Jag tror att jag ska fundera på saken medan jag äter middag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vid Triumfbågen

Min första närkontakt med parisisk mark var vid Triumfbågen. Och mot förmodan var jag inte alls trött. Jag borde ha varit det.

P1120108-002

Bussen till Paris avgick från Öresundsterminalen halvnio söndag morgon. Ett dygn tog resan, raster inkluderade. Vi sov på bussen, vilket för min del inte gick överdrivet bra. Men det gjorde inget. Att åka buss på natten är mysigt.

P1120106-003

Klockan sju måndag morgon stannade vi för frukost på en mack ett antal mil norr om Paris. Inplastade mackor och automatkaffe. Tjejen i kassan var imponerande trevlig, trots den tidiga timmen, trots kassakrångel och trots att jag inte kan ett skvatt franska.

När vi klivit ombord på bussen igen somnade jag gott. Sov mig igenom hela vägen till Paris, trots mitt ressällskaps upprepade försök att väcka mig. Vaga minnen av bilar och av vita och gråvita och beigevita hus. Först när vi stannade till för att släppa av dem som inte skulle följa med på stadsrundtur piggnade jag till.P1120111-002

Eftersom vi skulle få tillträde till hotellrummen först 14.00 var en guidad busstur inbokad direkt efter ankomsten till Paris. Och ja, det var intressant. Jag hade ju aldrig varit i Paris förut. Men åh så jag längtade efter en liter starkt kaffe. Och en cigarett eller två.
Jag var inte den enda. Efter tre timmars busscirklande krävde en av de andra rökarna på bussen rökpaus. Så vi stannade. Vid Triumfbågen. Och jag rökte. Och fotograferade. Resultatet ser ni här ovan. Sedan åkte vi buss en timme till innan det var dags för lunch.

P1120110-002Samma dag som vi lämnade Paris var jag och mitt ressällskap tillbaka vid Triumfbågen. Vi hade stämt träff med ett par av våra medresenärer. I väntan på dem fotograferade jag lite till. Sedan tog vi pendeltåget till St. Michel för några timmars promenad innan det var dags att återvända till hotellet inför hemresan.

Bilderna ovan föreställer Triumfbågen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nikotinbrist och morotsförgiftning

Jag har en demon i mitt inre. Hon river och klöser och fräser och vrålar: “JAG VILL HA NIKOTIN! NIKOTIN! NIKOTI-I-I-N!”

Eller ja, det är så det känns. Nikotinhalten i mitt blod är för närvarande mycket låg. Alldeles för låg för att jag ska trivas med livet. Normalt röker jag mer än ett paket om dagen. Nu är jag nere i sådär 5-6. Har inte råd att köpa cigaretter just nu.

Istället tröstäter jag. Ostsmörgåsar, morötter och sött te. Morötter är särskilt bra vid nikotinsug. Sött och beskt på samma gång. Så jag gnager i mig. Som en jäkla kanin. Och funderar på om det finns något som heter morotsförgiftning.

Men allt här är inte elände. Sedan i torsdags är jag igång med vårstädning. Tar lite varje dag. Jag överanstränger mig inte, men är nöjd med det jag åstadkommit hittills och tänker fortsätta i samma stil närmaste veckan. Snart kommer det se ganska hyfsat ut i min lägenhet. Eller nej. Men lite mindre ostädat iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Allt var bättre förr

Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,