Ihoppklappning
Jaha ja. Nu klappade jag ihop. Nervsammanbrott: nära förestående.
Det var på väg redan i onsdags. Men då gick jag ut på odlingslotterna och röjde. Finns inget som lugnar ner mig som att sticka nävarna i jorden. Bortsett från sömn, alltså.
Och nä, jag är inte förvånad. Priset jag betalar för ett liv. Nu dumpar jag livet ett tag. Går in med själ och hjärta åt att göra ingenting. Bortsett från att skriva. Att skriva är rehabiliterande. Precis som att sova.
Sömn och skrivande alltså. Och så tv. Och internet.
Jäklar. Internet, ja. Jag har en del att fixa på en WordPressblogg. Något som jag lovade att göra för en halv evighet sen och inte hunnit.
Attans. Ihopklappning, stick och brinn! Jag har inte tid med dig ännu.
Den försummade dagboken
Min dagbok ligger övergiven på vardagsrumsbordet. Jag har inte skrivit i den på flera dagar, kanske en vecka. Jag minns inte riktigt. Och när jag inte minns när jag skrev i dagboken sist brukar det betyda en vecka.
Jag tycker om att skriva dagbok. Men de perioder då det händer som mest har jag svårt att hinna skriva. Dumt egentligen. Det är ju de dagar jag vill minnas. Som när jag sprang mellan seminarierna på årets bokmässa och tänkte: det här är höjdpunkten i mitt liv. Nå. I mitt liv hittills i alla fall.
Efter bokmässan har det blivit mycket pocketbloggande. Sex inlägg på två dygn. Och jag är inte klar ännu.
En vecka att minnas alltså. I positiv mening. Någon som står mig nära hade det mindre kul. Det gör mig arg. Det ska inte behöva vara så. Hon ska inte behöva ha det så.
Mycket att skriva i dagboken, alltså. Bäst jag sätter i gång.
Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan, sociala medier, bloggande, skrivande, dagbok
Nöjd med mig själv
Se där. Jag överlevde den förmodligen mest hektiska veckan i mitt liv. Ok, mest hektiska veckan det här året. Och jag är nöjd. Glad över att jag betade av nästan hela min måste-lista. Stolt över att jag behöll lugnet även i onsdags-torsdags när allt som kunde köra ihop sig också gjorde det. Lätt imponerad över att jag inte fick ett nervsammanbrott eller ens övervägde ett nervsammanbrott. Jag bara körde på. Och överlevde.
Det kanske blir folk av mig också så småningom. Men nu vill jag bara sova. En vecka eller så. Eller åtminstone slippa gå utanför dörren. Stanna hemma och skriva. För jag har en del skrivande att klara av de närmaste dagarna. Och några nya punkter på måste-listan.
Hm. Så mycket sovande kanske det inte blir i alla fall. Attans. Jag som hade planerat att följa mina katters exempel. 16 timmars sömn per dygn. Minst.
Läskigt
Jag är tom på ord. Tror aldrig det har hänt tidigare. Jag brukar ha fullt med ord och meningar i huvudet. Formuleringar som beskriver det jag ser och hör och tänker på. Som bara poppar upp. Utan att jag behöver anstränga mig.
Om jag skriver ner dem är en annan sak. Ofta stannar formuleringarna i huvudet. Fastnar aldrig på papper. Eller i hårddisken. Men ändå. De finns där. Har alltid funnits där.
Men inte nu. Det är tomt. Läskigt.
Jag tror Facebook-spelen har gjort mos av min hjärna. Jag borde nog ta en allvarlig funderare över mitt liv.