#fail, ministern
Jag kan inte på ett bra sätt uttrycka vad jag känner inför det som just nu händer i Libyen. Men människor mördas för att de vill bli av med en hatad diktator. Och det som nu händer och kan komma att hända i Libyen riskerar få Tunisien och Egypten att framstå som en mild västanfläkt. Här snackar vi om en förtryckarregim som tycks lira i en helt egen division.
Och vad gör vår utrikesmister Carl Bildt? Pratar om vikten av stabilitet i Mellanöstern.
Jomen tack! Vi har haft stabilitet i vissa länder i Mellanöstern i några årtionden nu. Och det har ju fungerat lysande hittills. Alla människor lyckliga och nöjda, de mänskliga rättigheterna respekteras och ekonomierna blomstrar. Det är därför folk demonstrerar nu. För att visa hur glada och tacksamma de är.
Herreminje! Inte fasen kan jag minnas att Carl Bildt svamlade om stabilitet när folken i de baltiska länderna demonstrerade för självständighet för 20 år sedan.
Karln finns på Twitter. Gissa om jag är frestad att bombardera honom med ilskna tweets. För det är det fina med det här landet. Här kan vi tala om för utrikesministern att vi tycker han har fel. Det kan man inte i Libyen.
Arrrrrgh! Jag blir så ARG!
Tröstätet
Det bästa med att inte ha kunnat sova på natten för att jag gick till sängs ledsen och förbannad efter ett (mer eller mindre) berättigat utbrott på WordPress - det absolut bästa med det är att:
jag kan gå till närmaste Ica-butik precis efter att den öppnat och köpa alldeles nybakade bullar.
En kanelbulle. En pistagebulle. Bägge smakade ljuvligt. Kanelbullen lite lite mer ljuvligt än pistagebullen.
Vad gäller WordPress har jag jobbat med den lilla sajten. Och våndats. Och svurit. Det är helt uppenbart att jag har gett mig ut på djupt vatten. Ska åstadkomma några finesser jag aldrig gjort tidigare. Hittills har det inte gått direkt lysande. Och det värsta återstår. Jag tvivlar högaktningsfullt på att jag lyckas.
Arrrgh, kort och gott. Jag borde ha köpt en kanelbulle till. Jag förtjänar en kanelbulle till. Som tröst för att jag är dålig på WP.
Kyla och deadlines
Jaha ja. Efter några timmars letande efter lämpliga wordpressteman – jag håller på att sätta upp en liten sajt – går jag och lägger mig för några timmars välförtjänt sömn. Vaknar fem timmar senare, stapplar ut i köket för att göra kaffe och kastar en sömnig blick ut genom fönstret. Och ser att världen är vit igen. Det har snöat. Mycket, att döma av utsikten från mitt fönster.
Visst. Det har inte undgått mig att det har varit ovanligt kallt på sina håll senaste dagarna. Karesuando hade -41 i går natt. Men jag hade hoppats att Göteborg genom något slags vädergudomligt ingripande skulle undantas när vintern åter kopplar järngreppet över landet. Men inte.
Nåväl. Jag har ändå inte tid att gå ut de närmaste dagarna. Jag har en deadline. Nej, tre. Den ovan nämnda sajten. Dessutom ska jag åstadkomma en enkät och en rapport. Varken sajt, enkät eller rapport är mina egna. Jag behöver inte fundera på huvuddragen i innehållet. Mitt jobb är att presentera innehållet. Få det snyggt, lockande, lätttillgängligt, begripligt.
Får se om jag lyckas. Framför allt: få se om jag lyckas hålla mina deadlines.I går spenderade jag sex timmar på att rädda innehållet på min stationära dator. Jag var under tidspress redan innan, ett hotande hårddiskhaveri var det sista jag behövde. Lika bra jag börjar jobba.
För övrigt: jag vill aldrig aldrig aldrig flytta till Karesuando. Eller Nikkaloukta. Där var det -41 i natt. Brrr-r.
Svara med bara ett ord
Den här listan hittade jag på Fifis Blogg. Och här är jag:
1. Var är din mobiltelefon? Öhmmm…
2. Var är din andra hälft? Singel
3. Ditt hår? Okammat
4. Din mamma? Gammal
5. Din pappa? Död
6. Det bästa du vet? Läsning
7. Din dröm i natt? Glömt
8. Din dröm/ditt mål? Frisk
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Släktforskning
11. Din skräck? Livet
12. Var vill du vara om sex år? Levande
13. Var var du igår kväll? Hemma
14. Vad är du inte? Stabil
15. En sak du önskar dig? Krakowresa
16. Var växte du upp? Göteborg
17. Det senaste du gjorde? Twittrade
18. Dina kläder? Pyjamas
19. Din tv? Älskad
20. Ditt/dina husdjur? Katter
21. Din dator? Innerligälskad
22. Ditt humör? Jodå
23. Saknar någon? Ja
24. Din bil? Körkortslös
25. Något du inte har på dig? Mycket
26. Favoritaffär? AdLibris
27. Din sommar? Efterlängtad
28. Älskar någon? Ja
29. Favoritfärg? Blått
30. När skrattade du senast? Nyss
31. När grät du senast? Höstas
Utrensning
Jag är arg. Genuint förbannad. Jag skulle kunna klippa till någon.
Det kan jag inte. Det finns lagar. Och i vilket fall tror inte jag en rak höger skulle få pappskallarna att vakna upp.
Så jag rensar i stället. Rensar ut. På Facebook. Den digitala världens sätt att säga: Dra. Åt. Helvete.
Så otroligt behändigt.
Ihoppklappning
Jaha ja. Nu klappade jag ihop. Nervsammanbrott: nära förestående.
Det var på väg redan i onsdags. Men då gick jag ut på odlingslotterna och röjde. Finns inget som lugnar ner mig som att sticka nävarna i jorden. Bortsett från sömn, alltså.
Och nä, jag är inte förvånad. Priset jag betalar för ett liv. Nu dumpar jag livet ett tag. Går in med själ och hjärta åt att göra ingenting. Bortsett från att skriva. Att skriva är rehabiliterande. Precis som att sova.
Sömn och skrivande alltså. Och så tv. Och internet.
Jäklar. Internet, ja. Jag har en del att fixa på en WordPressblogg. Något som jag lovade att göra för en halv evighet sen och inte hunnit.
Attans. Ihopklappning, stick och brinn! Jag har inte tid med dig ännu.
Den försummade dagboken
Min dagbok ligger övergiven på vardagsrumsbordet. Jag har inte skrivit i den på flera dagar, kanske en vecka. Jag minns inte riktigt. Och när jag inte minns när jag skrev i dagboken sist brukar det betyda en vecka.
Jag tycker om att skriva dagbok. Men de perioder då det händer som mest har jag svårt att hinna skriva. Dumt egentligen. Det är ju de dagar jag vill minnas. Som när jag sprang mellan seminarierna på årets bokmässa och tänkte: det här är höjdpunkten i mitt liv. Nå. I mitt liv hittills i alla fall.
Efter bokmässan har det blivit mycket pocketbloggande. Sex inlägg på två dygn. Och jag är inte klar ännu.
En vecka att minnas alltså. I positiv mening. Någon som står mig nära hade det mindre kul. Det gör mig arg. Det ska inte behöva vara så. Hon ska inte behöva ha det så.
Mycket att skriva i dagboken, alltså. Bäst jag sätter i gång.
Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan, sociala medier, bloggande, skrivande, dagbok