Svara med bara ett ord
Den här listan hittade jag på Fifis Blogg. Och här är jag:
1. Var är din mobiltelefon? Öhmmm…
2. Var är din andra hälft? Singel
3. Ditt hår? Okammat
4. Din mamma? Gammal
5. Din pappa? Död
6. Det bästa du vet? Läsning
7. Din dröm i natt? Glömt
8. Din dröm/ditt mål? Frisk
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Släktforskning
11. Din skräck? Livet
12. Var vill du vara om sex år? Levande
13. Var var du igår kväll? Hemma
14. Vad är du inte? Stabil
15. En sak du önskar dig? Krakowresa
16. Var växte du upp? Göteborg
17. Det senaste du gjorde? Twittrade
18. Dina kläder? Pyjamas
19. Din tv? Älskad
20. Ditt/dina husdjur? Katter
21. Din dator? Innerligälskad
22. Ditt humör? Jodå
23. Saknar någon? Ja
24. Din bil? Körkortslös
25. Något du inte har på dig? Mycket
26. Favoritaffär? AdLibris
27. Din sommar? Efterlängtad
28. Älskar någon? Ja
29. Favoritfärg? Blått
30. När skrattade du senast? Nyss
31. När grät du senast? Höstas
Utrensning
Jag är arg. Genuint förbannad. Jag skulle kunna klippa till någon.
Det kan jag inte. Det finns lagar. Och i vilket fall tror inte jag en rak höger skulle få pappskallarna att vakna upp.
Så jag rensar i stället. Rensar ut. På Facebook. Den digitala världens sätt att säga: Dra. Åt. Helvete.
Så otroligt behändigt.
Ihoppklappning
Jaha ja. Nu klappade jag ihop. Nervsammanbrott: nära förestående.
Det var på väg redan i onsdags. Men då gick jag ut på odlingslotterna och röjde. Finns inget som lugnar ner mig som att sticka nävarna i jorden. Bortsett från sömn, alltså.
Och nä, jag är inte förvånad. Priset jag betalar för ett liv. Nu dumpar jag livet ett tag. Går in med själ och hjärta åt att göra ingenting. Bortsett från att skriva. Att skriva är rehabiliterande. Precis som att sova.
Sömn och skrivande alltså. Och så tv. Och internet.
Jäklar. Internet, ja. Jag har en del att fixa på en WordPressblogg. Något som jag lovade att göra för en halv evighet sen och inte hunnit.
Attans. Ihopklappning, stick och brinn! Jag har inte tid med dig ännu.
Den försummade dagboken
Min dagbok ligger övergiven på vardagsrumsbordet. Jag har inte skrivit i den på flera dagar, kanske en vecka. Jag minns inte riktigt. Och när jag inte minns när jag skrev i dagboken sist brukar det betyda en vecka.
Jag tycker om att skriva dagbok. Men de perioder då det händer som mest har jag svårt att hinna skriva. Dumt egentligen. Det är ju de dagar jag vill minnas. Som när jag sprang mellan seminarierna på årets bokmässa och tänkte: det här är höjdpunkten i mitt liv. Nå. I mitt liv hittills i alla fall.
Efter bokmässan har det blivit mycket pocketbloggande. Sex inlägg på två dygn. Och jag är inte klar ännu.
En vecka att minnas alltså. I positiv mening. Någon som står mig nära hade det mindre kul. Det gör mig arg. Det ska inte behöva vara så. Hon ska inte behöva ha det så.
Mycket att skriva i dagboken, alltså. Bäst jag sätter i gång.
Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan, sociala medier, bloggande, skrivande, dagbok
Varför är ni så förvånade?
Det har varit några intressanta dagar. Valet, valvakan, dagarna efter. Få har kunnat undgå resultatet. Den borgliga alliansen sitter kvar vid makten, men antagligen inte med egen majoritet. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och kan bli vågmästare. Miljöpartiet hamnade plötsligt i en nyckelposition.
Jag följde diskussionen på Twitter. Under valvakan satt jag klistrad framför datorn. Insåg snabbt att snacket om valvakan på Twitter var betydligt intressantare än valvakan själv. Den senare kunde jag inte koncentrera mig på.
Stämningen på Twitter? Att den borgliga alliansen sitter kvar vid makten verkade inte ha kommit som någon större överraskning, för de flesta. Men Sverigedemokraternas inträde i riksdagen tycks ha kommit som en (högst obehaglig) överraskning. Den dominerande reaktionen var chock och förvirring. Nästan alla verkar ha varit fullständigt oförberedda. De förstod inte hur det här kunde hända.
Jag fattade det inte. Alltså, jag fattade inte folks reaktion. Varför är ni så förvånade? Trodde ni att Sverige var immunt mot den våg av främlingsfientlighet och rasism som sveper över Europa?
Visst. Jag är inte känd för min optimistiska syn på mänskligheten. Men det här. Hur kunde ni inte förstå? Hur kunde ni inte se parallellerna mellan det som sker i en rad europeiska länder – och Sverige? Hur kan ni inte se parallellerna mellan det som händer i dag och det som hände på 1920- och 1930-talet?
Efteråt, när allt gått åt helvete – igen - ska ni då säga: Vi visste inte. Vi förstod inte. Hur hade vi någonsin kunnat ana?
Någon sa att den som inte känner till historien är dömd att upprepa den. Mjä. Jag tycker det verkar som om vi är dömda att upprepa historien i vilket fall som helst. Det spelar ingen roll hur mycket vi vet om det förflutna. Vi är oförmögna att lära oss.
Dystert? Ja. Just nu känner jag mig genomdyster. Jag har länge varit orolig för framtiden. Men chockstämningen i helgen gjorde mig rädd på allvar. Hur ska vi kunna stoppa något om människor inte inser hur allvarlig situationen är?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valet, alliansen, sverigedemokraterna, sociala medier, twitter, historia
Listat
Har busmycket att göra de närmaste dagarna. Busmycket för att vara mig, alltså. Och i mitt huvud hotar kaos. Risken för akut hjärnsläpp: i det närmaste total. Högst troligt att jag glömmer hälften av det jag ska göra. Företrädesvis det som är viktigast. Som att rösta.
Så jag skriver en lista.
Jag tycker om listor. Tar till dem när tillvaron närmar sig kaos. Det viktigaste är inte att jag bockar av allt på listan. En del går alltid att prioritera bort. Det viktigaste är att få en översikt. Känslan av ordning och kontroll. Och möjlighet att tänka över vad som kan prioriteras bort.
En lista, alltså. Högst upp: RÖSTA! Och nej. Jag tittade inte på gårdagens slutdebatt på tv. Jag ser aldrig på debatter på tv, särskilt inte politiska sådana. Tycker inte om det uppskruvade tonläget. Är inte så förtjust i valkampanjer överhuvudtaget. Jovisst. Valet är mycket viktigt. Men valkampanjerna tycks ta fram de sämsta sidorna hos våra politiker. Och i vilket fall som helst intresserar jag mig mer för vad de sagt och gjort de fyra åren innan valet.
Så jag dumpade valdebatten. Pratade med syrran på telefon. Kollade på brit crime. Och följde en del av debatten om debatten på Twitter. Det har varit mycket valkampanjssnack på Twitter på sistone. Intressant, särskilt som de ämnen som diskuterats där tycks ha skilt sig en del från det som diskuterats i gammelmedia. Åtminstone fram till de senaste dygnen, då de utförsäkrades situation hamnat i centrum även i gammelmedia.
Nu också på Twitter
Nu är jag också där. På Twitter. Microbloggarnas microblogg. Påstås det.
Det bästa med Twitter hittills: massa före detta bloggyaner. För ett tag var Bloggy verkligen da shit. Centrum för mitt virtuella liv. Navet kring vilket allt annat kretsade. Och så vidare.
Tills Bloggy självdog. Folket flyttade över till Facebook och Twitter. Sorgligt, men antagligen ofrånkomligt. I den virtuella världen går utvecklingen snabbt. Det som inne i dag är totalute i morgon.
En missräkning med Twitter dock. Nicken NeuroticKitten var upptagen. Så jag döpte om mig. Till NeuroticKittie.
Jag hoppas inte kittie betyder något oanständigt på engelska. Det skulle vara så pinsamt.
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, mikrobloggar, twitter, bloggy, internet