Tant går och handlar

I bland är jag så tant att det gör ont.

Som när jag gick till Ica i dag för att handla. Och lusläste Icas lilla tidning på jakt efter rabatter att utnyttja. Och köpte flera varor till rabatterat pris. Och kollade kvittot när jag stod och väntade på spårvagnen (för något måste en ju göra när en väntar på spårvagnen). Och såg att en kortrabatt inte dragits. Och gick tillbaka in i butiken för att påtala felet och säga att de måste lägga in alla rabatter i systemet.

För rätt ska vara rätt minsann. Många små bäckar små och så vidare. Jajamen. Och pengarna fick jag också tillbaka.

Herregud.

Tant har sömnproblem

Någon sa att en sover sämre när en blir äldre. Typ närmar sig 50. Hör till åldern att vakna flera gånger per natt. Inget att göra nåt åt.

Jamen precis vad jag behöver. Som om jag inte hade nog sömnproblem redan.

Det finns aspekter av det här med att vara tant som jag inte alls gillar.

Mjölk och sånt

IMG_6498-001I dag har jag varit på bentäthetsmätning. Det är sånt en får göra när en blivit tant. Jajamen.

Undersökningen visade inte på något direkt alarmerande men sköterskan nämnde kalcium och D-vitamin.

Jag dricker ju nästan en liter mjölk per dag, men bara standardmjölk. Det är mellanmjölken som är spetsad med D-vitamin. D-vitamin hjälper kroppen att ta upp kalciumet. Och jag tänker inte börja dricka mellanmjölk. Smakar monkey i kaffet.

Får gå ut i solen i stället. Och så får jag se vad min läkare säger, om jag ska börja käka D-vitamintabletter eller så.

Mycket att göra

klocka2Mer än halva påsken gått, bara så där, och nu har jag massor som måste bli gjort. En del har med föreningens årsmöte att göra. Det var i veckan och avlöpte ungefär som förväntat. Nu ska protokoll renskrivas, foton fixas till och läggas upp, en hel verksamhetsberättelse klämmas in i en liten sajt.

Och så är det resten av livet. Att diska och handla och städa står högst på dagordningen. Tillsammans med en del skrivande och några saker till som jag inte har energi att tänka på just nu.

Det vore bra om jag hann med alltihop i dag men det kommer jag inte att göra. Och det hjälper inte att vi förlorade en timme i natt. Men annars känns det väldigt bra att det nu är sommartid. När jag var yngre tyckte jag om att det blev mörkt tidigt på kvällarna. Numera tycker jag att det känns tryggt med dagsljus när jag är ute. Jag har blivit tant.

Snö och halka

I morse föll den första snön över Göteborg. Och jag insåg att det är betydligt enklare att ta sig upp för ett snötäckt Gråberget än att ta sig ner. Åtminstone i ett stycke.

Jag får revidera mina promenadvägar. Det är dags att börja undvika backarna. Vilket ju inte är helt lätt i en stad som består av berg och dalar.

Och eftersom jag numera är en förnuftig och ansvarstagande kvinna har jag plockat fram mina broddar. Tantpoäng på det, minsann.

Stelheten

Jag kan leva med gråsprängd kalufs och att det mesta går söderut. Jag tycker det är lite småfascinerande hur mitt utseende förändras. Men det som verkligen VERKLIGEN knäcker mig är morgonstelheten. Min kropp gör inte längre som jag vill och framför allt inte när jag ska upp ur sängen.

Jag har en tränings-dvd någonstans i röran. Jag måste leta reda på den. Jag måste ta tag i det här NU.

Det här med att vara tant börjar bli jobbigt.

En vecka i limbo

Under en vecka stannade mitt liv upp. Det är svårt att planera sommaren när man inte vet om den kommer involvera cellgiftsbehandling. Som att befinna sig i limbo.

Det var en gratulerar-du-är-medelålders-välkommen-till-oss-för-mammografi-undersökning. Jag gick dit totalövertygad om att allt var ok. Själva mammografin var inte mycket att bråka om heller. Tandläkaren är värre.

Några dagar senare fick jag ett brev. Undersökningsresultatet visade att jag måste komma på återbesök. Först blev jag förvånad. Men jag fick veta att det är vanligt med återbesök. Då så. Jag traskade iväg till mottagningen igen, övertygad om att nu skulle allt ordna sig.

Det var under ultraljudsundersökningen jag insåg att något var fel. Och när läkaren var klar sa hon att jag skulle remitteras vidare. För säkerhets skull. Antagligen hade jag inget att oroa mig för. Men för säkerhets skull.

Veckan som följde var inte den bästa i mitt liv. Jag är inte en komplett idiot. Jag förstod att de hittat något centimeterstort på vänster sida som kan innebära bekymmer. Och på en vecka får man god tid på sig att fundera igenom alternativen. Inte allt för muntert.

I onsdags var det dags för Dagen D. Jag gick till mottagningen med hjärtat i halsgropen. Det blev ett kort besök. Nej, jag har inte cancer. Jag har förändringar som kan utvecklas till cancer. Risken ligger på några procent. Om ett halvår ska jag tillbaka på kontroll.

Behöver jag ens nämna att jag blev enormt lättad?

Nu ska jag landa och sedan fortsätta med mitt liv. Som alltså innefattar en förhöjd risk för cancer. Och min poäng är att om jag får cancer kommer den antagligen upptäckas tidigt. Ökar överlevnadschanserna betydligt. Så när ni får kallelser till mammografi – gå dit. Undersökningen är inte besvärlig alls. Den kan bespara er åtskilliga framtida bekymmer. Och bara så ni vet – de sköterskor och läkare jag pratade med var jättesnälla och gulliga. Det underlättar mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hårklippning och väldigt gråa hår.

Storasyrran var här tidigare idag. Hon toppade mitt hår.

Frisörer tycker jag inte om. De gör mig nervös. De pratar för mycket när jag vill luta mig bakåt i frisörstolen och blunda, de klipper aldrig som jag vill och efteråt tar de betalt. Mycket betalt.

Så jag och syrran har en deal. Hon klipper mitt hår, helt efter mina anvisningar och utan att hitta på något fuffens. I utbyte klipper jag hennes gräsmatta. Och när jag klippt gräsmattan lagar hon middag åt mig. Storasyrran är en mästare i köket så det är ett toppenarrangemang. Åtminstone för mig.

Men ibland, när storasyrran är igång med saxen, fäller hon kommentarer jag inte uppskattar. Förra våren sa hon – till min stora förvåning – nåt i stil med “Gud vad gråhårig du blivit”. “Uh-u” tänkte jag och undrade varför storasyrror alltid ska överdriva. Och glömde sedan bort hela konversationen. I somras, när det återigen var dags för klipp-klipp fällde hon samma kommentar. “Gud vad gråhårig du blivit”. “Bla-bla” tänkte jag, ryckte på axlarna och förpassade återigen kommentaren till glömskan.

Tills jag fick se ett foto en kompis tog av mig några veckor senare. Det var bara att konstatera faktum: jag har blivit helt jäkla otroligt gråhårig. På bara ett år. Hur fasen gick det till?

Det var över ett halvår sedan. Och nu är det dags att acceptera sanningen: de gråa hårstråna kommer inte försvinna. Tvärtom. De jäklarna tycks bre ut sig. Jag börjar bli ljushårig av allt grått. Jag vill inte vara ljushårig.

Så nu är frågan: ska jag orka färga håret eller inte? För jag gör det själv. Till frisören går jag inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,