Hissnoja

Läskigaste hittills i år: hissdörren som inte gick att öppna. När jag befann mig i hissen, åtta våningar upp. Jag är jätterädd för höjder och hatar att åka hiss men hade handlat åt mamma och orkade bara inte gå upp för alla trappor. Jag tänkte optimistiskt att hissar brukar ju fungera, eller hur? Hur stor är risken att fastna, liksom?

Så jag klev karskt in i hissen som gnisslade sig upp för alla åtta våningar och hissen stannade och innerdörrarna öppnade sig och jag försökte öppna ytterdörren och ytterdörren gick inte att öppna och jag befann mig åtta jävla våningar upp. Hur många meter är det liksom?

Alltså tryckte jag på knappen för sjunde våningen och tänkte att funkar inte det här skriker jag och hissen gnisslade ner en våning och innerdörrarna öppnade sig och jag kastade mig på ytterdörren och ytterdörren gick upp och jag flög ut ur hissen. Fast mark under fötterna! Räddad!

Jag tänker aldrig aldrig aldrig gå in i den hissen igen. Och förresten så hatar jag att hissar numera ska ha innerdörrar. Nån fånig EU-regel.

Ändrade rutiner

Vårdcentralen har ändrat rutiner för receptförnyelse. I stället för att jag ringer upp, knappar in mitt telefonnummer och blir uppringd ombads jag att tala in ett meddelande med namn, personnummer, telefonnummer samt de mediciner vars recept jag behövde förnya. Jag blev nervös och talade in två meddelanden pga trodde jag inte fick med allt i första meddelandet. Jag bad till och med om ett bekräftelse-sms.

Och sen blev jag nervös för att jag inte skulle få någon bekräftelse på att vårdcentralen fått mitt meddelande. Och så blev jag nervös för att det ta upp till sju arbetsdagar innan recepten blev klara.

När jag lagt på luren började jag räkna tabletter. Jag funderade på hur länge jag skulle klara mig. Jag insåg att jag borde ha ringt vårdcentralen före julhelgerna. Jag konstaterade att jag ätit lägre dos av en medicin i flera dagar pga ringde inte vårdcentralen före helgerna. Jag tänkte att jag har redan börjat må konstigt. Jag tänkte att om inte jag har ett recept om sju arbetsdagar kommer jag vara i trubbel.

Kort sagt: jag ägnade en timme eller så åt att oroa mig alldeles förfärligt. Sedan ringde en kvinna från vårdcentralen upp för att få ett förtydligande. Vi diskuterade recepten och hon förklarade att bekräftelse-sms av läkaren inte skickas ut men att vårdcentralen ofta ringer upp för att diskutera receptförnyelsen. Hon sa också att jag förmodligen kan hämta ut medicinen på onsdag eftermiddag.

När jag lade på luren var jag avsevärt lugnare. Och nu ska jag ta normal dos av samtliga mediciner. Jag ser fram emot att den här känslan av att verkligheten inte är verklig ska försvinna.

Programkort sökes

Kabel-tv släcktes ner i Majorna i veckan och i kväll skulle jag (äntligen) koppla in boxen för digital-tv. Jag kom inte så långt. Jag kan inte hitta programkortet. Paketet med programkortet ligger (måste ligga) någonstans här i röran och jag vet inte var. Jag har letat och letat men nej.

Så nu ska jag vara metodisk och leta en gång till. Och passa på att röja ut skräp jag inte behöver och storstäda och sortera och lägga på sina rätta platser. Då kanske.

Alternativet är att ringa ComHem och be om ett nytt programkort. Men det kostar 500 pix och det har jag inte lust att betala. Inte ännu i alla fall.

Nyförvärv

I dag köpte jag ett par datorhögtalare av en kompis. Bra ljud, billigt och på tiden. Högtalarna jag har nu tillhör en stereo jag köpte för 15 år sedan. I bland försvinner ljudet från ena högtalaren. Och cd-spelaren slutade fungera för 10 år sen.

Nu behöver jag bara en ny radio. Liten och gärna billig.

En kärleksförklaring

Jag älskar påminnelsefunktionen på min iPhone. För första gången någonsin kommer jag i håg vad jag har lovat att göra, åtminstone för det mesta. Och jag gör det. I bland i sista minuten, men det spelar ingen roll. Jag gör vad jag ska göra.

Förut, pre-smartphone, skrev jag upp allt på lappar. Miljoner lappar, överallt och oftast bortglömda och borttappade.

Herregud vad jag älskar vår tids IT.

Teknologiska jag

Dagen jag fattar inte: varför foton jag laddade upp på Instagram inte lagrades i en särskild mapp på mobilen.

Jag gick igenom alla inställningar och begrep inte vad som var fel och blev småfrustrerad pga hatar när jag inte fattar teknik.

Och nu plötsligt funkar det. Jag måste ha gjort något rätt, även om jag inte vet vad. Sånt gillar jag.

20140513-231819.jpg
Fotot tog jag på Styrsö Bratten.

Medveten kund

I går var jag en medveten kund. Jag var sugen på makrill men i Ica-affären fanns bara makrilI med suspekt miljömärkning. Jag halade fram mobilen och googlade och japp, på Naturskyddsföreningens sajt läste jag att miljömärkningen i fråga inte var en miljömärkning värd namnet. Därefter bad jag personalen att ta in MCS-märkt makrill och plockade åt mig MSC-märkt sej.

Sen sabbade jag allt genom att köpa grädde till firren. Jag försvarar mig med att det var ekologisk grädde, och till extrapris.

Vad jag inte gjorde igår var att blogga. Jag var så upptagen med att organisera och rensa ut foton (jag har sjukt många foton och de flesta är på hus, blommor och katter) att jag glömde. En minut över midnatt, när datorn var avstängd och jag på väg till sängen, kom jag på det. Mobilens batteri var på upphällningen och i några sekunder övervägde jag att slå på datorn igen. Sedan gick jag och lade mig. Det är andra gången under bloggutmaningen blogg100 jag missar en dag.

Tom i bollen och planering

Har suttit framför datorn hela kvällen. Nu känner jag mig totalurblåst. Dessutom börjar jag få ont i ryggen.

Det här med att planera det jag ska göra och sedan utföra det i lagom små, lagom många portioner. Jag är inte bra på det, jag förstår inte planering.

påskliljor1Men sedan jag fick en iPhone har jag blivit bättre på att faktiskt göra det jag ska göra. Eftersom min tidsuppfattning är ett skämt skjuter jag fortfarande upp allt och gärna till i sista sekunden men jag gör det jag ska. Det mesta i alla fall.

De där listorna med påminnelser är helt fantastiska, jag skriver listor över allt möjligt.

Påskliljorna fotograferade jag i dag.

Erfarenheten

Datorn kom tillbaka från reparationen i dag. Jag har packat upp och kopplat in men ännu inte testat. Och vis av erfarenheten har jag ännu inte plockat isär min gamla dator. Jag tänker inte plocka isär den förrän Windows slutar uppdatera i april. Det känns liksom säkrast.

Moderkortet bytte de aldrig, för övrigt. Bara hårddisken, enligt killen jag pratade med förra veckan. Eller om det var operativsystemet, enligt killen jag pratade med i dag. Och i vilket fall som helst: det medföljande meddelandet upplyser om att datorns alla möjliga funktioner testats och funnits fungerande.

Det här ska bli spännande. Jag ser fram emot en fungerande ny dator och jag tror min gamla dator ser fram emot pensionering.

Det här med att Asus använder UPS är verkligen bekvämt, för övrigt. Ups hämtar och lämnar vid dörren och det enda jag behöver bekymra mig för är adresslappar och att packa ner och packa upp och att vara hemma när det ska hämtas och lämnas.