Hög på socker #blogg100 Dag 80/100

Kommer hem från möte, hög på socker. Jag kommer inte kunna somna i natt. All slags sötsaker borde levereras med varningstexter av den sorten som finns på cigarettpaket. “För höga doser kan inverka menligt på ditt välmående.” “För höga doser kan innebära allvarliga risker för din hälsa.” För oss som inte kan tänka efter före.

För att i någon mån uppväga kvällens sockerintag gick jag hem. Och jag borde ta en tretimmarspromenad i morgon. Jag borde börja jogga. Jag borde börja träna igen. Jag borde göra massa saker som involverar fysisk aktivitet och som jag inte har någon större lust med.

För övrigt var det ett bra möte. Stimmigare än vanligt eftersom det dominerades av ungdomar i övre tonåren. Det var lite som att bli förflyttad tillbaka till gymnasiet igen. Konstig känsla. Normalt undviker jag att tänka på min skoltid. Jag hatade den verkligen, varenda minut av den.

Flås flås

Fördelen med höjdnoja är att en får mycket motion när en rantar upp och ner för trappor. Nackdelen är att jag håller på att dö nu. Antingen var de sju våningar jag just knatade upp för exceptionellt höga eller så har min kondition försämrats drastiskt.

Jag misstänker det senare. Kondition är en färskvara och jag har rört mig mindre än vanligt senaste två-tre veckorna. Fy på mig. Dags att börja träna igen. Dags att åtminstone börja promenera mer.

Fortsättning följer. Oh yeah.

Play med mera

Tv-utbudet i kväll (OS, Mello, knäppa Sherlock) är knäckande tråkigt. Bra att det finns play. Har hittat en ny skräckserie på tv 4 som är riktigt läskig. Och så finns ju alltid The Walking Dead, men den vill jag helst inte kolla på när jag äter middag. Fast bortsett från äckelfaktorn blir The Walking Dead bara bättre och bättre. I början var jag skeptisk men så här inne i fjärde säsongen tycker jag serien är helt lysande.

Var inne i stan i dag och köpte grenuttag, batterier och annat skoj. Samt pocketböcker. Och så gick jag hem. Jag har varit lat senaste två månaderna och nu är min kondition tillbaka där jag började eller sämre. Dags att börja röra på mig igen och hoppas att det hjälper. För tanken på KOL har inte övergett mig, även om jag hade normala värden när jag var på spirometri i höstas. Det var ju i höstas det.

Träning, jajamen!

Nu har jag tränat i drygt två veckor. En kvart om dagen, varje dag. Det är inte alls så tungt som jag trodde och jag märker faktiskt en liten, liten skillnad i styrka och ork. Men jag borde nog byta ut en del övningar mot sådana som belastar knäna mindre.

Jag borde också leta efter en (begagnad) motionscykel. När snön och isen kommer blir det inte lika kul med de där raska promenaderna jag också ordinerats. Men jag orkar inte. Leta alltså.

Matlagning och det här med hunger

Elli har utvecklat ett livligt intresse för min matlagning. Leslie är ju inte här längre och Bela bryr sig inte ett skvatt om matlagning. Så Elli får ha köket i fred och hon älskar det.

Jag har blivit lite mer varierad i min matlagning senaste månaderna. Måste ha något att göra med att jag slutat röka och känner smaker på ett annat sätt än tidigare. Eller så beror det på att jag är hungrig hela tiden och blivit mer intresserad av vad jag äter till vardags.

Jag tror att det här med att jag är så hungrig beror på att jag rör på mig mer. Jag tar det här med recept på (raska) promenader på stort allvar. Träningen en timme i veckan går däremot inte alls. Jag har fixat träningsprogram som jag tror är bra. Jag har liksom bara inte kommit igång ännu. Bu för mig.

Det skulle kunna vara så att syrran har rätt och att jag är hungrig hela tiden för att mina blodsockernivåer börjar få spatt. Men det är ett alternativ vars implikationer jag inte har lust att tänka på just nu.

 

Inte ännu i alla fall

Jag har inte KOL. Jag har varit hos vårdcentralen och gjort en spirometri med mera, med mera, och jag mår bra. Mina värden är normala.

Med mig hem fick jag ett recept på 30 minuters promenad fem dagar i veckan samt 60 minuters träning i veckan. Och en uppmaning om att komma tillbaka om 2-3 år. För risken finns ju att jag utvecklar KOL i framtiden, även om den risken reducerats av att jag slutat röka.

Själv tycker jag inte att jag mår bra men jag mår uppenbarligen bättre än jag trodde. Det där med KOL har legat som en våt filt över mig i ett drygt år. Och hur jag än vänder och vrider på det är  “jag riskerar att utveckla KOL” avsevärt bättre än “jag har redan KOL och jag har inte ens fyllt 50 och jag är så jävla körd”.

På tal om dåligtmående så tror syrran att jag har dålig kondition. Inte en helt orimlig slutsats. Jag har ju inte precis överansträngt mig fysiskt de senaste 30 åren. Eller så.

Vi får se om mina raska halvtimmespromenader kommer få någon effekt. Det och träningen, som jag ännu inte börjat med (jag väntar på en bok. med instruktioner. jag minns fan inte vad jag gjorde under gymnastiken när jag gick i skolan. om jag gjorde nåt).

För den som inte vet: KOL är en lungsjukdom som företrädesvis, men inte bara, drabbar rökare. Och den är plågsam.