Nyklippt och en dos av döden
Ok. Så här kort hår har jag inte haft sedan jag var barn. Syrran klippte mig i lördags när jag var på Styrsö. Mitt hår var långt och superslitet, jag var urless på eländet och sa åt syrran att klippa MYCKET. Det gjorde hon. Det mesta av det som jag tidigare färgat försvann och nu ser jag verkligen hur gråhårig jag blivit. Men jag vill inte färga, mitt hår blir slitet och risigt och allmänt bläää. Nackdelen med tunt, mjukt hår, det tål inte mycket.
Dessutom är jag mer än en smula skeptisk till hur bra de där hårfärgerna är för miljön. Och för mig. Känner hur kontaktallergin bryter ut bara jag tittar på förpackningen.
På vägen hem smet jag in på Västra begravningsplatsen i Majorna. Temat för veckans Fotosöndag var oändlighet. Mer oändligt än döden blir det knappast. Det är spännande att fotografera gravstenar. Dessutom gillar jag begravningsplatser.
Höstkyla och ett par ljusröda converse
Gick ut för att handla kattsand tidigare i kväll. Ja, igår kväll om jag ska vara noga. Klockan är visst över midnatt. I dag har blivit igår.
I vilket fall som helst: det var ruggigt kallt ute. Riktigt höstnattskallt. Jag hade gått ut i tunn kappa och converse och frös som attan. Köpte en påse godis för att trösta mig. Utöver kattsanden, alltså.
Höstkyla betyder att det är dags att strukturera om utomhusgarderoben. Fram med koftor, varma halsdukar och vantar. Och varmare skor.
Förresten, glöm det där med skorna. Har just fått ett par converse av en yngre släkting. Vansinnigt snygga – ljusröd mocka, extrahöga skaft. Dem tänker jag njuta av ett tag. Jag struntar i om det är egentligen är för kallt för dem.
Hårfärgning och kommentatorskrångel
Jag är rödhårig igen. Hoppas jag. Håret är fortfarande blött så jag vet inte. Men det stod kastanj på förpackningen. Och min kalufs ser inte grön ut.
Kastanj, ja. När jag var mycket yngre än jag är nu, och betydligt mer radikal vad gällde mitt utseende, använde jag mörk mahogny. Mitt hår lös rött. Åtminstone de första veckorna.
Svart har däremot alltid varit uteslutet. För mörkt hår och jag blir gul i hyn. Något som retade mig något så oerhört när jag var yngre. Förvånade mig också. Både min mamma och min mormor var svarthåriga. Jo, mamma lever fortfarande, men det svarta har för längesen förvandlats till grått. Ljust grått. Hon är numera en gammal dam.
Jag färgade håret för första gången när jag var 14. Eller snarare, min storasyster gjorde det åt mig. På den tiden stank hårfärgen ammoniak och för att blanda till den fick vi använda plastskål och träpinne. Inga smarta flaskor att skaka då, inte. I vissa avseenden har utvecklingen gått framåt.
För övrigt messade Åsiktskanonen mig i förmiddags om att kommentatorsfunktionen på min blogg inte funkade. Tyckte väl att min blogg drabbats av total kommentatorstorka. Okej, jag har inte den mest lästa bloggen i bloggiversum. Men någon kommentar brukar alltid trilla in (och jag blir alltid lika glad, för jag älskar kommentarer). Men inte på sistone.
När Åsiktskanonen förklarat för mig hur det verkligen låg till antog jag först att jag sabbat något när jag fipplade med teman och html-koder. Men nehej. Att återgå till det gamla temat – eller vilket jäkla tema som helst – hjälpte i allafall inte.
Till slut var det Åsiktskanonen som räddade dagen, genom att ändra inställningarna för kommentatorsfunktionen. Nu är det fritt fram att kommentera igen. Ordningen är återställd.
Läs även andra bloggares åsikter om hårfärgning, rödhårig, bloggar, Blogger, kommentarer, kommentatorsfunktion, teman, html
Hårklippning och väldigt gråa hår.
Storasyrran var här tidigare idag. Hon toppade mitt hår.
Frisörer tycker jag inte om. De gör mig nervös. De pratar för mycket när jag vill luta mig bakåt i frisörstolen och blunda, de klipper aldrig som jag vill och efteråt tar de betalt. Mycket betalt.
Så jag och syrran har en deal. Hon klipper mitt hår, helt efter mina anvisningar och utan att hitta på något fuffens. I utbyte klipper jag hennes gräsmatta. Och när jag klippt gräsmattan lagar hon middag åt mig. Storasyrran är en mästare i köket så det är ett toppenarrangemang. Åtminstone för mig.
Men ibland, när storasyrran är igång med saxen, fäller hon kommentarer jag inte uppskattar. Förra våren sa hon – till min stora förvåning – nåt i stil med “Gud vad gråhårig du blivit”. “Uh-u” tänkte jag och undrade varför storasyrror alltid ska överdriva. Och glömde sedan bort hela konversationen. I somras, när det återigen var dags för klipp-klipp fällde hon samma kommentar. “Gud vad gråhårig du blivit”. “Bla-bla” tänkte jag, ryckte på axlarna och förpassade återigen kommentaren till glömskan.
Tills jag fick se ett foto en kompis tog av mig några veckor senare. Det var bara att konstatera faktum: jag har blivit helt jäkla otroligt gråhårig. På bara ett år. Hur fasen gick det till?
Det var över ett halvår sedan. Och nu är det dags att acceptera sanningen: de gråa hårstråna kommer inte försvinna. Tvärtom. De jäklarna tycks bre ut sig. Jag börjar bli ljushårig av allt grått. Jag vill inte vara ljushårig.
Så nu är frågan: ska jag orka färga håret eller inte? För jag gör det själv. Till frisören går jag inte.
Läs även andra bloggares åsikter om frisörer, gråhårig, klippning, toppning, medelålders, familj, gräsklippning