Sötsuget – Dag 4/100

Jag är så godissugen att det gör ont. I brist på godis sörplar jag i mig yoghurt med jordgubbssmak och säger till mig själv att jag ska köpa en stor påse vad som helst som innehåller sött och syrligt och lakrits i morgon när jag går ut.

Fast egentligen hoppas jag att sötsuget gått över tills dess. Jag har inte lust att lägga pengar på godis och i vilket fall som helst har jag gått upp i vikt så det räcker de senaste månaderna, tack så mycket. Så retfullt att behöva göra mig av med älsklingsjeans pga svullo.

Hög tid att jag börjar med de där vårpromenaderna. Jag har suttit inne och ugglat mest hela vintern.

Det är dags att byta

Den borttappade munkjackan kan ju vara ett tecken på att det är dags att byta stil. Jag ska sadla om från random underklass till fattig kulturtant. Jag är ju tant. Och jag konsumerar sjukt mycket kultur. Och det förekommer att det handlar om kvalitetskultur, även om det inte förekommer så ofta. Opera är ju intressant om nån annan betalar och Jane Austen kan bli hur bra som helst om man tillsätter zombies.

Rika kulturtanter handlar hos Gudrun Sjödén. Fattiga kulturtanter går på loppis och second hand. När jag var på Ebbes hörna senast kollade jag efter stickade koftor för (rätt sorts) koftor är väldigt kulturtantigt. Men jag hittade ingen jag gillade. Däremot två stickade tröjor som jag köpte eftersom stickade tröjor är ett steg i rätt riktning och i vilket fall som helst behövde jag tröstshoppa pga borttappad munkjacka och separationsångest och allt det där.

Looken

Helgens bästa kommentar:
“Är du också på väg till kongressen? Du ser ut som en miljöpartist.”

Jag förklarade för mannen som tilltalat mig att jag inte var på väg till miljöpartiets kongress men att han skulle ta fyrans spårvagn till Korsvägen. Och så rusade jag vidare mot Nils Ericsson-platsen, lätt stressad över att spårvagnen havererat vid Domkyrkan. Det borde vara en jävla lag mot kollektivtrafiktrubbel när jag har en busstid att passa.

Herregud. Jag ser ut som en miljöpartist. Herregud. Hur gick det här till?

Rödhårig, inte grönhårig.

Det mest spännande som hänt i mitt liv senaste dygnet är att jag färgat håret. Man vet ju aldrig med hårfärgning. Det kan ju bli grönt.

Det blev det inte. Mitt hår är rött. Igen. Och stinker kemikalier. Undrar vad de har i hårfärgningsmedlet. Jag vill nog inte veta. Antagligen inte nyttigt för miljön. Säkert inte nyttigt för mig heller.

Tambitch tipsade mig om henna. Besvärligare än vanlig hårfärg men garanterat miljövänligare. Och spännande därtill. Med henna är det svårt att förutsäga resultatet. Grönt kanske det inte blir. Men med röd henna är alla nyanser mellan orange och mörk mahogny möjliga.

Det låter skoj. Jag kan behöva lite spänning i mitt liv. Lite lagom spänning. Så lagom att om resultatet blir katastrofalt så ska det gå att reparera med mer hårfärg. Eller en rakapparat.

Vad har jag gjort mer senaste dygnet? Sovit. Mycket. Tittat på tv. Och suttit framför datorn och fipplat med bloggteman. Det sistnämnda kallas sysselsättningsterapi. Mot röksuget. Nio dygn nu. Och det börjar faktiskt kännas lättare.

Hårklippning och väldigt gråa hår.

Storasyrran var här tidigare idag. Hon toppade mitt hår.

Frisörer tycker jag inte om. De gör mig nervös. De pratar för mycket när jag vill luta mig bakåt i frisörstolen och blunda, de klipper aldrig som jag vill och efteråt tar de betalt. Mycket betalt.

Så jag och syrran har en deal. Hon klipper mitt hår, helt efter mina anvisningar och utan att hitta på något fuffens. I utbyte klipper jag hennes gräsmatta. Och när jag klippt gräsmattan lagar hon middag åt mig. Storasyrran är en mästare i köket så det är ett toppenarrangemang. Åtminstone för mig.

Men ibland, när storasyrran är igång med saxen, fäller hon kommentarer jag inte uppskattar. Förra våren sa hon – till min stora förvåning – nåt i stil med “Gud vad gråhårig du blivit”. “Uh-u” tänkte jag och undrade varför storasyrror alltid ska överdriva. Och glömde sedan bort hela konversationen. I somras, när det återigen var dags för klipp-klipp fällde hon samma kommentar. “Gud vad gråhårig du blivit”. “Bla-bla” tänkte jag, ryckte på axlarna och förpassade återigen kommentaren till glömskan.

Tills jag fick se ett foto en kompis tog av mig några veckor senare. Det var bara att konstatera faktum: jag har blivit helt jäkla otroligt gråhårig. På bara ett år. Hur fasen gick det till?

Det var över ett halvår sedan. Och nu är det dags att acceptera sanningen: de gråa hårstråna kommer inte försvinna. Tvärtom. De jäklarna tycks bre ut sig. Jag börjar bli ljushårig av allt grått. Jag vill inte vara ljushårig.

Så nu är frågan: ska jag orka färga håret eller inte? För jag gör det själv. Till frisören går jag inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,