Tolkien eller Martin? – Dag 2/100

Jag var på middag i helgen hos vänner. Vi åt gott och pratade om allt möjligt och vi hade väldigt trevligt. En sak vi pratade om var fantasy. Bästa kompisen och jag gillar båda fantasy, episk fantasy.

Men.

Kompisen älskar J. R. R. Tolkien. Jag anser att Tolkien är en kvinnohatande stofil som romantiserar krig och manliga män. Jag älskar att påpeka att Jackson när han skapade filmerna var tvungen att hitta på kvinnliga karaktärer för att inte den manliga dominansen skulle bli total.

Däremot älskar jag George R. R. Martin. Han skildrar krig som det verkligen är, smetigt och blodigt och otäckt och inte alls romantiskt. Han har inga idiotiska idéer om manliga ideal och ridderliga dygder. Martin hämtade inspirationen till sina böcker från Rosornas krig i England på 1400-talet och det var ju ingen trevlig historia.

Och Martin har inga problem med kvinnor. Påtagligt många av de framträdande karaktärerna i hans böcker är flickor och kvinnor. Väna jungfrur, beväpnade jungfrur, intriganta drottningar, blodtörstiga vildingar.

Om tv-serien Game of Thrones tycker kompisens inte. Hennes dotter har nyligen börjat kolla på den och det verkar som kompisen också kastat ett getöga eller två. Hon har i alla fall kollat tillräckligt mycket för att dra slutsatsen att serien är sjukt dålig, bara sex och våld och dessutom ser tjejerna ut som bimbos. Jag höll inte med. Jo, jag höll med om att det är mycket sex och våld och jag sa att våldet är bra. Våldet är realistiskt och så vidare och så drog jag en rant om Rosornas krig.

Mycket längre än så kom vi inte. Men det finns en lärdom att dra av diskussionen och det är att episk fantasy är en förvånansvärt bred genre. Här finns något för alla, förutsatt att en accepterar drakar och andra övernaturligheter.

Kontraster

Bästa lördagskvällen: kompisen bakade lussekatter medan jag tittade på. Och så satt vi och pratade och åt adventsgotter: lussekatter, pepparkakor, nötter, clementiner. Nu känner jag ett visst behov av att promenera bort massa kalorier. Jag gick ner i vikt i somras men nu är tendensen på väg upp igen. Jag kvalar in som normalviktig men jag är inte trådsmal precis. Och de där jeansen som är så snygga och som jag vill banta ner mig till kommer jag aldrig i igen.

Lika bra jag ger dem till Stadsmissionen. Eller till någon av dem som sitter på gatan med en pappmugg. Det börjar bli kallt nu och de behöver varma kläder. Mest av allt stickat – tröjor, vantar, halsdukar och mössor. Och varma jackor och sittunderlag.

Det är en absurd värld. Jag bloggar om hur jag vräker i mig adventsgotter och bekymrar mig för vikten samtidigt som människor riskerar att frysa ihjäl i vinter p.g.a. fattigdom.

Gärdhem Second hand

Helgen tillbringade jag på landet. Bästa kompisen hade bjudit mig till hennes lantställe. Jag tog bussen till Borås, eller snarare två bussar till Borås. Den första fick motorstopp.

Maja plockade upp mig i Borås. På vägen till henne vek vi av till Gärdhem Second hand i Dalsjöfors. Tre våningar med bara kläder, prylar, böcker.

20140602-214858-78538344.jpg
Jag köpte ett par söta muggar och tre pocketböcker. Avdelningen för böcker var himmelsk. Överhuvudtaget var det en bra butik, välsorterad och lätt att hitta i.

20140602-215044-78644342.jpg
Och så drack vi kaffe och åt våfflor med sylt och grädde. Jag funderade på att köpa ett våffeljärn. Sen bestämde jag mig för att jag ju ska ner i vikt, inte upp.

Absorberad

Tredje gången under utmaningen blogg100 jag missar att blogga. Att fixa utmaningen är svårare än jag trodde. Det är inte så lätt att komma ihåg att blogga varje dag. I går var jag så absorberad av att sortera och radera foton att jag helt glömde. Jag höll på att glömma att äta också.

Men jag satt inte bara med näsan framför datorn i går. Vädret var fantastiskt, över 20 grader, och jag tog en promenad i hamnen och gick sedan och handlade. Och så pratade jag bort närmare en timme med en kompis jag inte träffat på länge. Det är ju sånt väder nu, att en kan stå ute och prata utan att frysa häcken av sig.