Djurläten
Häromdagen ljudillustrerade Rapport ett nyhetsinslag om Saab med en katts jamande (även Saab har 9 liv). Constantine fick ett psykbryt. Sprang runt i lägenheten på jakt efter inkräktaren och jamade högt och olyckligt när han inte hittade någon.
Min stackars lilla kille. Särskilt klyftig är han inte men han har sina instinkter. Reviret måste skyddas.
Det där med djurläten på tv:n eller radion är överhuvudtaget en orsak till action i ett hem bebott av katter. Fågelkvitter och de börjar leta efter pippi. Hundskall och de morrar.
På tal om djurläten: nu vet jag hur ett rådjur låter när det råmar. Högt och illa. I alla fall det rådjur som stod och brölade invid återvinningsstationen i går kväll. Inget behagligt ljud. Vilken mistlur som helst hade gjort det vackrare.
I vilket fall som helst var det attans att jag inte tog med mig kameran. Ett foto på ett brölande rådjur är ett minne för livet.
Fototillfälle
Det första jag tänkte när jag fick syn på dem var att jag skulle haft kameran med mig. Sedan insåg jag att min lilla kamera inte hade räckt till. De var för långt bort. Rådjuren, alltså.
Fem stycken. Samlade i en spridd klunga, en bit upp på Gråberget. Gick i gräset, bland träden. Ryckte nervöst till när en port slog igen. Lugnade sig när de insåg att ingen var ute efter dem.
Jag hade velat gå närmare. Men då hade de blivit skrämda och sprungit iväg.
Jag hade velat ha en systemkamera. Och gott om tid.
Dagens Noja part II
Jag gick och lade mig i går natt, till slut. Trots de ovälkomna långbenta. Jag var ju trött. Men bra kändes det inte. Tog lång tid innan jag somnade. Jag visste ju att monstren gömmer sig någonstans i närheten av tvättkorgen.
Jag upprepar: BLÄ!
Varför kan de långbenta inte bara flytta? Det är vår nu, det kände jag i morse när jag var ute och handlade. Finfint tillfälle för dem att flytta hemifrån, ut ur min lägenhet, bort från gården och helst bort från den här planeten. Och kom inte och hälsa i ett ryck av nostalgi, tack så mycket!
Jag svär. Om inte de ovälkomna långbenta har försvunnit innan torsdag då jag ska tvätta kommer jag samla alla katterna i sovrummet och sedan vända upp och ner på tvättkorgen och skrika “BUSS PÅ!”
Om inte mina katter fattar vinken då kommer jag flytta. Och lämna både de långbenta och katterna kvar.
Usel jägare
Dagens Noja
Fattar nada
Dagens Släng förvandlades till Dagens Noja. Jag röjde i sovrummet. Skulle slänga en gammal matta som legat ihoprullad under en byrå ett par år. Och fick närapå en hjärtattack.
Jag har oinbjudna gäster. Två oinbjudna gäster. Minst. Vill inte uttala ordet men vi snackar varelser med alldeles för många och långa ben för att vara djur.
När jag kommit över den värsta chocken försökte jag få katterna att fatta att det finns bytes(o)djur i sovrummet. Men katterna fattade inte vinken. De trodde jag ville leka.
Nu har åtminstone en av de oinbjudna tagit sin tillflykt till tvättkorgen. Var den andra är vill jag inte veta. Mattan har jag förpassats till soprummet. Prydligt förpackad i en svart sopsäck.
Nu försöker jag låta bli att tänka på hur många småmonster de bägge oinbjudna gett upphov till. Jag tänker aldrig mer gå in i mitt sovrum.
Blä!
Flugfritt
En flugkoloni flyttade in i mitt kök. Men inte den där sortens flugor som bzzzz-ar och som jag förknippar med sommaren. Dem brukar mina katter äta upp. Mycket behändigt.
Inte sådana alltså. Utan bananflugor. Pyttesmå flygflän som om man inte vidtar radikala åtgärder snabbt förökar sig. Tyvärr är katterna totalt ointresserade av dem.
När jag nämnde mina objudna gäster för storasyrran frågade hon om jag köpt frukt på sistone. Aha. Det är därför de kallas bananflugor. Och jag köpte faktiskt bananer för ett tag sedan.
Det är det jag alltid har sagt. Frukt är inte nyttigt.
I vilket fall som helst är bananflugorna historia nu. Man kommer långt med en ihoprullad tidning.
Läs även andra bloggares åsikter om bananflugor, flugor, frukt, katter, sommar
Rådjursmirakel
Det är ett mirakel. Var ute vid odlingslotterna i går kväll. Rådjuren har inte käkat upp rosenknopparna. Fantastiskt. Förra åren åt de upp rubbet. Jag såg inte en utslagen ros förrän i augusti. Gissar på att rådjuren tröttnade på att äta rosenknoppar efter ett par månader.
Anledningen till årets mirakel är antirådjursmedlet jag köpte. En burk kostar en förmögenhet. I burken finns en brunsvart fet sörja som stinker askkopp och som är ett elände att få bort från händerna. För att inte tala om kläderna. Plasthandskar rekommenderas. Och om du är klumpig, kläder du inte är rädd om. Sörjan stryks på trästickor eller blomsterpinnar som sticks ner i jorden. Rådjuren avskyr lukten. Eller för att vara exakt, stanken.
Människor tycker inte om den heller. Men vi har sämre luktsinne än rådjur. Efter ett tag känner vi den inte. Tack och lov. Annars hade inte grannarna varit glada på mig just nu.
Jag kommer få se blommande rosor den här sommaren. Tidigt den här sommaren. Fantastiskt.
Råttigt
Så frustrerande. Jag var ute på en promenad. Längs Godhemsberget. Fick syn på något litet litet med lång lång svans. Först tänkte jag: ekorre. Sedan kom jag på att ekorrar har mycket mer svans. Framför allt har de mycket lurvigare svans.
Det var en råtta. Alldeles för stor för att vara en mus. Och med en råttaktigt naken svans. Jepp, definitivt en råtta. Den kilade runt på marken. Stannade upp, nosade runt, tassade vidare. Kollade efter något ätbart. Hittade inget. Jag betraktade den fascinerat.
Så fick den syn på mig. Bestämde sig för att det var dags att dunsta. Slank in i en hålighet i marken. Jag tittade efter den ett tag men den kom inte tillbaka. Synd. Jag gillar råttor. De är smarta. Överlevare.
Om jag ändå hade haft med mig kameran.
Läs även andra bloggares åsikter om djur, råttor, promenader, kamera, majorna, städer